DEL TVÅ - ALLT ÄR RÖTT

04:10
Tänk på det själva! Blod! Kir! Sovjet! ALLT ÄR RÖTT! Iallafall de obehagliga sakerna. De man helst inte vill veta av. Om man tänker efter så är väl det mesta i livet ganska obehagligt. Det gäller bara att glömma bort det, eller sluta bry sig om det. Den naiva tanken att "förändra" något är så futil att den kan skrotas redan långt innan planeringsstadiet.

Det är natt igen i Gävle. Jag är vaken. Milqy är vaken. Toby är vaken trots protester. Under dagen har jag inte gjort något direkt kreativt men vi såg alla på fin film till maten. Vanilla Sky. Jag visste hur den slutade eftersom nån lamer berättade det för mig för några år sedan. Men den var ändå intressant. Nu har vi inga fler filmer hemma men när vi alla vaknar någon gång under dagen vankas Narnia. Det kommer knappast bli någon djupt filosofisk upplevelse men jag antar att det kan bli underhållande likt förbannat.

05:24
Jag är fortfarande vaken och har just skrivit en artikel om Against Me! som finns att läsa här. Jag tänkte snart ta mig själv i kragen och sova lite så att jag inte är dödsdöd imorgon. Det kommer säkert inte gå så bra. Nu skall jag i alla fall försöka fixa fram lite bilder ur kameran.

07:23
Allting går baklänges i mitt liv. Någonstans mellan då och nu tappade jag den tråd jag tydligen inte tyckte var viktig nog att följa. Sommaren 2001 var nog den lyckligaste tiden i mitt liv. Jag hade allt man egentligen kan önska. Jag hade en egen lägenhet, en trea på 76kvm, jag studerade och jag hade en underbar sambo som gjorde mig lycklig på alla sätt. Jag hade inte överflöd med pengar men jag hade nog för att betala mina räkningar, handla mat och åka iväg någonstans om jag ville. Detta var bara fyra och ett halvt år sedan. Jag var lycklig på alla sätt man egentligen kan vara lycklig. Men jag kunde aldrig känna att jag var det. Jag kunde aldrig uppskatta det. Strax efter årsskiftet 2001/2002 lämnade min sambo mig. Jag hade aldrig känt av sådan hopplöshet förr. Men det tog inte ifrån mig det jag hade. Min räddning då som alltid blev mina vänner. Nyfunna vänner. De bodde i princip hos mig. Jag kunde ringa dem när jag ville och de kom över. De kunde ringa mig och jag kom över. Ingen av oss mådde väl bra under det där halvåret men alla tänker vi tillbaka på den tiden än idag och önskar oss tillbaka på något sjukt sätt. Vi fanns för varandra. Vi höll varandra vid liv. Så enkelt var det. Ingen dramatisk överdrift. Med hjälp av dem höll jag fast vid det jag hade kvar. Min lägenhet, min utbildning, mitt trygga liv. I september träffade jag en ny och hon flyttade in. Det kändes som om livet var tillbaka. Inte på samma sätt, men på något sätt. Jag kunde äntligen känna av livet igen. Ett år senare återstod bara förtvivlan. Dennis, en av de vänner som räddat mig och som hade bott hos mig sedan dess hade nu flyttat. Jag hade slutat skolan men jag hade inget jobb. Jag var sjukskriven och medicinerades. Känslorna för min sambo var döda. Efter många bråk gick det inte mer. Jag kastade egentligen inte ut henne, men jag sade upp lägenheten. Bestämde mig för att flytta till Stockholm. Det kändes som det var det enda jag kunde göra och jag vet att om jag inte hade gjort det skulle jag varit död idag. Det lilla samhället jag bodde i kvävde mig. Mitt förhållande kvävde mig. Förtvivlan förtärde mig. Ända sedan dess har jag aldrig känt livet i den bemärkelsen igen. Sedan lyckan jag kände sommaren 2001 har jag blivit snart fem år äldre. Men jag har aldrig känt mig mer som en tonåring än vad jag gör idag. Det är inte så att jag vill klaga. Det här är inte självömkan. Jag vet att något måste hända och jag det är jag som måste se till att det händer. Men vad? Hur hittar man tillbaka till den känslan igen? Jag måste älta det här för att komma fram till ett svar. Jag måste skriva ned det för att kunna behandla det i mitt huvud. För att hindra mig själv från att bli tokig. Hur hittar man tillbaka till när allting var så klart om synen är grumlad av tankar?