DEL FYRTIOFYRA - JAG KAN INTE PÅSTÅ ATT JAG FÖRSTÅR MER ÄN SÅHÄR

23:08
Jag spelade aldrig kula som liten, jag förstod aldrig reglerna. Om det ens fanns några regler. Jag hade en kulpåse hemma i mitt pojkrum. Kulor av glas med små virvlar inuti i alla färger, kulor av sten och kulor av metall. Danker. Stenkulorna var sträva och jag tyckte inte lika mycket om dem som glaskulorna som var lena och mycket vackrare. När man gned dem mot varandra så knarrade dem, lite som ljudet under skorna när man går i snön. Nej, jag spelade aldrig kula som barn. När jag gick på lågstadiet lekte vi pusstage. När det var killarnas tur att jaga tjejerna så fejkade jag att jag hade ont i foten eftersom jag inte vågade pussa några flickor. Alla tjejerna jagade Peter Johansson men en gång fick jag en puss av Veronica Engelin. Hon hade långt mörkt hår, nästan svart, och jag var lite kär i henne. I mellanstadiet blev vi goda vänner. Hon, jag, Jennie Andersson och Andreas Ivarsson hade ett "band". Vi var ganska dåliga och hade inga instrument så vi sjöng a capella. Det hela började med att vi fyra gjorde ett arbete om Medelpad. Än idag minns jag att deras landskapsdjur är haren och att deras landsskapsblomma är granen. Gran är inte ens en blomma. 1888 brann hela Sundsvall ned, det minns jag också. När barn på andra skolor lekte "indian och cowboy" eller "tjuv och polis" lekte vi "Imander och Ursut" eftersom Martin Imander och Ioan Ursut just rymt från Kumlaanstalten. Jag minns att jag "sköt" en i klassen en gång. Patrik Viktorsson. Patrik tyckte om traktorer och ibland gick han runt i klassen och gjorde traktorljud med läpparna. Lite som när andra barn gör pruttljud. Han var den enda i klassen som hade en dator. Det var ganska ovanligt på 80-talet. Jag undrar lite vad som blev av honom.