DEL FEMTIOTRE - BÖRJAN PÅ SLUTET

03:07
Sömnproblemen hittar hela tiden nya sätt att manifestera sig själv på. De senaste kvällarna har jag haft obehagliga känslor i min högra axel som förhindrar mig att slappna av. Det känns som om den håller på att hoppa ur led. Jag vet inte om det är inbillning eller ej. Med tanke på att jag kan flytta min axelled på ett speciellt sätt (och ofta gör det) så kan ledbanden ha tänjts ut såpass att det skulle kunna vara möjligt. För fyra år sedan hade jag liknande problem. De visade sig vara psykiskt och stressframkallat. Den senaste tidens speciella omständigheter har stressat upp mig tillräckligt mycket för att jag seriöst börjat överväga att be om lugnande medicin igen. Har inte ätit något på ett år nu. Skulle kännas som ett nederlag. Men jag skulle åtminstone få lite ro och sömn. Ett par veckors regelbunden sömn och lugn skulle nog få mig i rätt balans igen.

Jag längtar efter flytten. Jag känner verkligen att jag måste härifrån. Har inte tillåtit mig själv att påminnas om stadens atmosfär sen jag kom hem från Stockholm. I helgen blir jag nog "tvungen" att gå ut och träffa lite människor är jag rädd. Folk jag tycker om men som jag ändå inte riktigt orkar träffa. Motivationen går på sparlåga, hösten är på väg, det blåser stormvindar utanför fönstret. Ingenting kommer vara sig likt efter det här. Det här är början på slutet som anländer med stormsteg. Jag har stretat emot, sparkat och boxats med knutna nävar som ett litet barn som inte vill till sängs - rädd för att somna, glömsk om att han kommer vakna tryggt även imorgon. Just som idag. Jag måste gå vidare, måste acceptera vad som är på väg. Sluta vara rädd, trots vetskapen om att jag aldrig kommer levande härifrån.