DEL FEMTIONIO - EN JORDSKREDSSEGER

01:22
Jag funderar på vem jag var den där dagen i april för fyra år sedan. Vad som var viktigt för mig och vad som var viktigt för dig? Det var väl frihet som var ditt mål antar jag. För mig handlade det om att vinna eller förlora och jag var inte ensam om det. Vi var alla besatta av den tanken. Vad vi inte förstod var att vi vann. Varje dag och varje kväll var det vi som vann. Är allt det där förbi? Är tiden för vinst och förlust ersatt av en enda asfalterad motorväg i riktning mot döden? Eller är jag bara resignerad till att tro det, under falska premisser? Jag vet att vintern kommer bli hård. Onaturligt hårt. Men varje dag, på varje sätt, blir jag mer och mer övertygad om att det är just vad som måste ske. En chans till en helt ny start i en helt ny stad. Dit inga fingrar kan nå. Där ingen har ett försprång. En chans att återinföra vinst och förlust i mitt liv. En motivation för att slåss. Förlust har aldrig varit ett alternativ för mig.

DEL FEMTIOÅTTA - BEHÅLL DIN RASTLÖSHET

06:00
Förändras aldrig. Vi måste fortsätta springa, aldrig slå av på takten. Det här är allt vi har och det kommer inte bli bättre än så här. Vår hets får inte dö, för då dör även vi. Tiden rasar hänsynslöst framåt och vi måste vara allt vi kan för att inte tappa taget. Springa så fort vår rastlöshet lyckas bära oss och aldrig stanna. Om du bara kunde se hur jävla vacker du är nu kanske du skulle förstå mig. Jag är rädd att du och jag en dag blivit gamla utan att ha varit unga. En hel livstid utan att ha levt. Varje sekund måste vara magisk. Varje kväll vi har med varandra måste vara den livstiden. Du är mitt enda hopp och om jag inte skulle orka - var ung för mig. Tills dagen vi dör. Förändras aldrig. Du är mitt enda hopp och du är bara en metafor. En symbol för min egen rädsla och önskan. Jag vägrar släppa taget om det här. Jag vill att du skall hänga kvar här tillsammans med mig. Du är allt jag har. Snälla, behåll din rastlöshet.

DEL FEMTIOSJU - CHICK FLICK

02:28
Att bryta mönster och att helt på egen hand lära dig ett nytt sätt att tänka och känna påminner mest om att gå otaliga ronder sten, sax och påse med dig själv. Så lätt överlistar du inte din egen hjärna och absolut inte ditt eget hjärta. Du förutser din egen taktik och kontrar varje drag i ett oändligt status quo. Jag lever hela mitt liv genom minnen, aldrig har jag kunnat se idag för vad det är. Känslan av här och nu har alltid varit något jag förträngt. Jag har trott mig se saker klarare retrospektivt och har ärligt talat aldrig förstått hur man uppskattar nuet. Med ursäkter om värdet av att minnas har matchen fortsatt. Sax mot sax, påse mot påse, sten mot sten. Som att boxas med sin spegelbild.

Tobias hälsar att han står redo med smockan om någon tränger sig före mig i kön. Tur att man har honom. Fin han.

DEL FEMTIOSEX - DU ÄR ASKA

00:39
En doft? En smak? Ett ljud? De flesta minnen jag har associerar jag med dofter. De flesta känslor jag har är färger och dofter. Den utlösande faktorn må vara ett ljud i form av musik men det glider snabbt över till dofter och färger. Trögt likt sirap ter sig världen i mitt minne. Inte som slow motion. Det är som om luften är för tjock för att andas. Som det där första andetaget du tar när en främmande narkotisk substans just nått receptorerna i hjärnan och en osynlig vägg träffar dig med full kraft. Ingen luft! Men det var inte så det var. Det är inte såhär du vill minnas henne. Som en röst i en telefon med gråten i halsen. Inlåst för sin egen säkerhet sextio mil från din händer. Dina fingrar som inte bär någon ring trots alla löften. Det är inte såhär du vill minnas dig själv. Som författaren av ett brev som aldrig skulle skickas. Som hjälpen hon aldrig skulle acceptera. Men det var längesedan nu. Jag vägrade förvandla dig till en doft och en färg. Idag är det allt du är.

DEL FEMTIOFEM - IDENTIFIERAT FLYGANDE OBJEKT

23:25
Fullmånen lyser genom de glesa molnen utanför, fladdermössen jagar nattliga insekter med hjälp av sonar och själv är jag livrädd för spindlar, tvestjärtar och tusenfotingar. För många ben, det är inte naturligt. Jag sökte tre jobb jag inte kommer få. Tre jobb jag inte vill ha. Tre jobb jag inte kan tacka ja till. Jag borde söka tre till.

Senaste projektet går ut på att öka i vikt. Jag planerar en viktökning på 10-15 procent inom ett par månader. Jag antar att det kan behövas, jag är på tok för smal nu. Jag fick mitt nya SIM-kort från Telenor idag så nu har jag mitt gamla mobilnummer igen, d.v.s. 0768-752800. Om någon nu lyckats missa det. Jag har inget fint att berätta idag. Inget poetiskt. Inga barndomsminnen, inga metaforer eller allegorier. Allt jag har att säga är att jag längtar efter att få känna igen. Kan du få mig att känna igen?

DEL FEMTIOFYRA - EN HELANDE KRAFT

21:25
Hösten är här. Jag känner det i varje cell när jag står utanför porten. I regnet. I mörkret. Den speciella känslan av att ensam åka in till stan för en öl och en spelning med något band. Att gå runt i regnet med de brungula löven kring fötterna med den senaste plattan i lurarna. Den där plattan med låtarna som för all framtid kommer få dig att tänka på hösten, på ensamheten, på vemodet. På regnet och de döda löven. Känslan av att vandra de mörka gatorna fram med nerver bedövade av alkoholen med hjärnan fylld av ambivalensen efter att bland hundra döda ansikten ha hittat en vän. En vän du aldrig ser igen. En fyra timmar lång bekantskap som gjorde dig till kung och som lämnar ett gapande hål i bröstet när sista beställningen passerat, portarna stängts och taxibilarna skingrats åt alla håll längs alla vägar i staden. Känslan av att själv stå kvar med hörseln dämpad av flera timmars kilowatt. Allt medan du vänder dig om, ser dig omkring efter ett ansikte. Ett ansikte som redan stirrar på de röda lysdioderna i en taxameter. På väg bortåt och aldrig tillbaka.

23:22
...Och gatlamporna färgar allting gult som hepatit c. Dränker människor och asfalt i ett spöklikt skimmer och lämnar både dig och mig med en orealistisk känsla av sjukdom och domedagar. Som ett gammalt barndomsminne återupplevt.

Jag minns en dag när jag var barn och vi bilade längs en landsväg någonstans norr om Göteborg då vi plötsligt körde på en fågel. Det var första gången jag såg en rödhake. Eller var det en blåhake? Hans brutna nacke fick det lilla huvudet att hänga lealöst utmed resten kroppen. Näbben kippade efter luft medan livet sakta rann ur honom. Jag märkte det inte först men efter en stund såg jag alla de andra fåglarna. Utspridda över vägen låg tiotals livlösa fågelkroppar. Som om någon slags ornitologisk massaker ägt rum här ute i ingenstans. Jag tror det var första gången jag kände av Döden. Det skulle inte bli den sista.

DEL FEMTIOTRE - BÖRJAN PÅ SLUTET

03:07
Sömnproblemen hittar hela tiden nya sätt att manifestera sig själv på. De senaste kvällarna har jag haft obehagliga känslor i min högra axel som förhindrar mig att slappna av. Det känns som om den håller på att hoppa ur led. Jag vet inte om det är inbillning eller ej. Med tanke på att jag kan flytta min axelled på ett speciellt sätt (och ofta gör det) så kan ledbanden ha tänjts ut såpass att det skulle kunna vara möjligt. För fyra år sedan hade jag liknande problem. De visade sig vara psykiskt och stressframkallat. Den senaste tidens speciella omständigheter har stressat upp mig tillräckligt mycket för att jag seriöst börjat överväga att be om lugnande medicin igen. Har inte ätit något på ett år nu. Skulle kännas som ett nederlag. Men jag skulle åtminstone få lite ro och sömn. Ett par veckors regelbunden sömn och lugn skulle nog få mig i rätt balans igen.

Jag längtar efter flytten. Jag känner verkligen att jag måste härifrån. Har inte tillåtit mig själv att påminnas om stadens atmosfär sen jag kom hem från Stockholm. I helgen blir jag nog "tvungen" att gå ut och träffa lite människor är jag rädd. Folk jag tycker om men som jag ändå inte riktigt orkar träffa. Motivationen går på sparlåga, hösten är på väg, det blåser stormvindar utanför fönstret. Ingenting kommer vara sig likt efter det här. Det här är början på slutet som anländer med stormsteg. Jag har stretat emot, sparkat och boxats med knutna nävar som ett litet barn som inte vill till sängs - rädd för att somna, glömsk om att han kommer vakna tryggt även imorgon. Just som idag. Jag måste gå vidare, måste acceptera vad som är på väg. Sluta vara rädd, trots vetskapen om att jag aldrig kommer levande härifrån.

DEL FEMTIOTVÅ - UTAN TITEL

21:28
Idag snurrar det mest runt några frågor i huvudet på mig. Frågor jag inte kan få svar på idag. För fyra år sedan fick jag för mig att jag ville flytta till Stockholm och börja om på nytt. Efter ett par veckor bodde jag där. I maj förra året plockade jag upp en gitarr för första gången och gav mig fan på att jag skulle lära mig spela. Det har jag gjort. I vintras fick jag för mig att jag ville bli bartender. Nu är jag utbildad och certifierad inom yrket. Vad väntar nu? Jag behöver något nytt. Något att sätta tänderna i, som uttrycket går. Idag tänkte jag att det vore kul att skaffa flygcertifikat men det är inget jag har råd med just nu tyvärr. Dykcertifikat vore ju en billigare grej då, men så är jag ju livrädd för vatten. Skriva en bok? Nej, det känns inte tillräckligt. Få en bok publicerad vore ett värdigare projekt. Är det någon som har något förslag på ett värdigt projekt som inte behöver kosta alltför mycket så skriv det i en kommentar här under. Kommentarer är trevliga. Jag behöver kanske mer bekräftelse än jag vill erkänna?

Idag pratade jag med Elin och bestämde att jag skulle hälsa på henne i Gävle och dricka lite öl så fort jag bara flyttat och stadgat mig lite i Örebro. Det känns bra att inte tappa kontakt med folk. Det är så lätt hänt att man gör det. Jag har tappat bort vänner fler gånger än jag tappat min plånbok. Den har jag aldrig tappat bort, har bra koll. Med folk är det inte lika lätt. Var tog de vägen, alla dessa människor som försvunnit under åren? Den motocrossälskande hårdrockaren, den första flickvännen och bästisen på dagis? Petter. Jag hörde att han blev hippie. Vad hände med högstadiepersonerna? Den smått feminina, religiösa trekkien och den principfasta tjejen med tvivelaktiga åsiker som försvarade mig mot mobbarna... trots att hon var snygg och jag var ful. Jag hörde någon säga att hon fött sitt tredje barn. Kanske jobbar hon på sitt fjärde nu. Och var hände med den första sanna kärleken och killen som räddade livet på mig när hon lämnade mig? Jag hör att de nu har förlovat sig... och något mer. Något om en yxa i dörren. Alla dessa människor. Tänker de någonsin på vad som hände med mig? Och isåfall, vad tänker de då? Vad har egentligen hänt med mig? Vart har jag tagit vägen? Jag är inte så säker på att jag vet själv. Jag hörde att han körde ihjäl sig förra vintern...

DEL FEMTIOETT - EN GÅNG TILL

23:12
Först och främst borde jag väl säga att jag har nytt mobilnummer. Chansen finns att jag tar tillbaka mitt gamla om ett tag men tills vidare är iaf numret 0739-263981. Ring helst inte alls, men skicka gärna ett SMS och säg vad du tänker på eller tycker. Eller nåt annat kul. Men nog om det. Här följer sedvanligt babbel om livet.

Så jag är tillbaka från Stockholm igen. Det känns ganska hemskt. Jag skulle hellre vara kvar i Väsby hos Sanna. Skratta åt självhatet och håna allvaret. Men nu är jag i Göteborg igen istället. Förhoppningsvis är jag på väg till Örebro redan om ett par veckor. Aldrig se tillbaka, hur ont det än gör. Lämna allt bakom mig? Önskar det var så lätt. För bara några veckor sedan kände jag mig mer hemma här än någonsin. Allt var bra och fint men på några dagar slogs det sönder och vände sig emot mig. Det som fick mig att må bra då är detsamma (densamma?) som nu får mig att vilja härifrån så fort som möjligt. De känslorna, den ambivalensen, får mig att vilja gråta. Man vill inte behöva fly från något man tycker om och absolut inte något som man behöver. Jag har svårt för att lära mig vissa saker. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kanske bra att inte ge upp, men dumt att fortsätta hoppas på något som inte kommer inträffa. Jag återkommer.

23:34
Nu ringde Sanna mig. Hon var full och glad på Trädgården med Andreas och Mia. Jag blev glad av att hon ringde. Hon är så fin och jag blir så glad att hon ringer bara för att säga hej. Jag älskar Sanna. Jag svettas och mina njurar värker. Det är dags för magmedicinen igen. Två gånger om dagen. Omeprazol 40 mg mot magsmärtor och illamående. När jag kom hem från Stockholm hade jag fått ett brev från min läkare där det stod att jag har förhöjda nivåer av antikroppar mot gluten. Med andra ord är jag glutenintolerant. Det skulle väl förklara en hel del men jag är inte helt säker på att det är allt. Väntar fortfarande på remissen till gastroskopin. Jag är rädd för den men vill ha den överstökad och få svar. Jag funderar på att röka en cigg. Men först en kopp te. På måndag skall jag rösta. Det skall bli kul.