DEL FEMTIO - HEM

11:45
Ett tack kanske är på sin plats? För nu känns Örebro som världens bästa idé igen. Skall bli jävligt skönt att komma dit. Komma bort från allt och helst inte se tillbaka. Saker tycker om att förändras. Allting förändras hela tiden, fast i långa loppet är allt detsamma. Den här semestern var bra för mig trots allt. Jag lyckades rensa mig från tvivlet. Folk visade vad de ville och nu vet jag vad jag vill. Åtminstone vad jag vill just nu. Dags för en reboot. Örebro kanske har något att erbjuda? Och om inte, så har jag ju inte förlorat något. Just nu är jag i Upplands Väsby hos Sanna. Sanna är en trygg punkt i mitt liv, en konstant, och ibland känns hon som den enda människa jag litar på. Hon får mig att trivas med mig själv. Känslan av hemma är aldrig så påtaglig som när jag träffar henne och den känslan är sedan länge förlorad för mig. Ingen plats kan få mig att känna så längre. Ingen plats kommer någonsin kännas som ett hem igen. Du skall alltid finnas kvar. Samma förlorade tro på Gud.

12:19
Några ord till har jag i mig. Förra inlägget kändes lite tjatigt och ensidigt. Jag har börjat drömma som förr igen. Drömmarna tränger in i vardagen och skrämmer livet ur mig i timmar efter uppvaknande. Jag skall snart stänga in mig ett tag framöver. Hösten rasar mot mig och det är dags att klippa banden igen. Det är dags för det gamla Hatet att komma tillbaka. Det sunda Självhatet som värmer mig medans oktobervindarna sliter löven av lönnträden. Kanske hoppas jag för mycket när jag tänker på att söka jobb? Kanske borde jag sjukskriva mig, supa ned mig och skriva dålig poesi i några månader istället. Fy fan vad jag kommer älska hösten.

DEL FYRTIONIO - ALEINN Á NY

21:55
Jag sitter ensam i mörkret i en lägenhet på Folkungagatan 132 på Södermalm i Stockholm och tänker. Det har varit en tråkig dag och mina pengar är snart slut. Det är tröttsamt. Jag vet inte om den här "semestern" gjort mig något gott. Jag har mest suttit och längtat tillbaka till Göteborg och det var väl meningen att jag skulle känna någon slags motsatt effekt. Jag kom hit i lördags och funderar på att åka hem på lördag. Måste bara få tag på en biljett och det verkar vara ont om dem. För första gången känner jag mig lite skraj över flytten. Det finns saker som känns jobbigt att flytta ifrån. Det handlar om timingen och i detta fall kunde den inte vara sämre. Jag blir inte klok på något alls, kan inte reda ut mitt garnnystan av tankar. Kan inte sortera mig själv, kan inte samla ihop mig. Det är det som är problemet när man koncentrerar sig på sin avbild istället för här och nu - man blir sin egen avbild, man fastnar i spegeln. Sedan kommer nån jävel och slår sönder den och då ligger man ju där splittrad på golvet. Tusentals skärvor med tusentals reflektioner. Vilken nytta gör en pausknapp när eftertexterna redan börjat rulla?

DEL FYRTIOÅTTA - LOVE IS SUICIDE

03:17
Helvete. Jag tycker ju så mycket om dig.

03:35
Wish I knew the way to reach the one I love
There is no way...
Wish I had the charm to attract the one I love
But you see, I've got no charm

DEL FYRTIOSJU - KLARA, FÄRDIGA, GÅ

16:16
Ett regnväder på väg in, ett liv på väg ut.
Räntorna på väg upp och en man på väg ned.

DEL FYRTIOSEX - TABULA RASA

05:05
Det är kanske någon form att poetik i det hela. Att man sitter och drar i sig sot och aska hela livet tills man själv slutar som sotfläckar i en ugn. Jag är villig att förändras på många sätt och jag har tamejfan gjort det också. Men kroppen hinner inte ifatt. Idag fick jag avbryta mina planer på grund av magen. Jag var på väg men fick vända. Det fanns saker jag ville göra, folk jag ville träffa. Just nu värker magen också. Värker. Helvetessmärtor. Men det är väl okej, smärtan klarar jag väl av. Det är illamåendet som knäcker mig. Illamåendet som får mig att avbryta allt och åka hem även när saker känns viktiga. Skulle vara skönt att få sudda ut allt, starta om på nytt. Tabula rasa. En ny chans. Imorgon skall jag till läkaren. Fixa till den här skiten. Mer medicin, och något för värken. Blodprover. Jag skall snart fungera normalt igen. Allt skall bli bra. Säg att allt blir bra? Eller säg som det är? Värdelös, meningslös, ointressant, ointresserad.

23:32
Döden är överallt. Det omfamnar allting och gör det outhärdligt att se människor i ögonen. I lördags var allt bra, en så jävla bra dag. Just nu är allt död. Det känns som jag ser på alla men bara ser knotor, benvit död och sot. Staden ligger i ruiner. Om natten går vi omkring där du och jag och pratar om allt man nog kan prata om. Orden bara väller fram. Framkallade av snövita droger. De sveper bort alla synder och ersätter dem med något annat. Något bättre? Knappast. Men kanske något som får oss att överleva en natt till. Bara en natt till. För nu är inte mörkret lika skrämmande längre och när döden flinar mot oss i varje förbipasserande människas ansikte bemöter vi det bara med ett hånskratt och ett finger. Ett jävla finger. Och om någon släppte en bomb över staden nu så svär jag att jag skulle dö lycklig för då vet jag att jag skulle få vandra mellan stadens ruiner med dig för evigt i en enda lång natt. Med våra hånskratt, vårt trehundrakronorspulver och med våra fingrar. Men sånt här händer väl inte. Ingen släpper någon bomb och jag döms att gå hem igen innan dagen kommer och berövar oss från våra illusioner om evig ungdom.

DEL FYRTIOFEM - NU ÄR DET JUL IGEN

02:05
Man skall inte investera mer än man är beredd att förlora sägs det. Jag vet inte riktigt vad jag vågar längre. Lika bra att försätta sig i känslomässig konkurs direkt då kanske. För jag är nog beredd att förlora allt. En gång för alla. För nu är det jul igen och Tomtefan själv delar ut paketen. Mjuka paket för de mjuka lögnerna gömda under granen, bakom de hårda paketen med de hårda lekarna. De stenhårda lekarna. De grymma lekarna.

13:09
I'm not gonna ruin it tonight
I don't wanna spoil nobodys fun
I'll try to act like it's allright
I'll try to look like nothings wrong...

DEL FYRTIOFYRA - JAG KAN INTE PÅSTÅ ATT JAG FÖRSTÅR MER ÄN SÅHÄR

23:08
Jag spelade aldrig kula som liten, jag förstod aldrig reglerna. Om det ens fanns några regler. Jag hade en kulpåse hemma i mitt pojkrum. Kulor av glas med små virvlar inuti i alla färger, kulor av sten och kulor av metall. Danker. Stenkulorna var sträva och jag tyckte inte lika mycket om dem som glaskulorna som var lena och mycket vackrare. När man gned dem mot varandra så knarrade dem, lite som ljudet under skorna när man går i snön. Nej, jag spelade aldrig kula som barn. När jag gick på lågstadiet lekte vi pusstage. När det var killarnas tur att jaga tjejerna så fejkade jag att jag hade ont i foten eftersom jag inte vågade pussa några flickor. Alla tjejerna jagade Peter Johansson men en gång fick jag en puss av Veronica Engelin. Hon hade långt mörkt hår, nästan svart, och jag var lite kär i henne. I mellanstadiet blev vi goda vänner. Hon, jag, Jennie Andersson och Andreas Ivarsson hade ett "band". Vi var ganska dåliga och hade inga instrument så vi sjöng a capella. Det hela började med att vi fyra gjorde ett arbete om Medelpad. Än idag minns jag att deras landskapsdjur är haren och att deras landsskapsblomma är granen. Gran är inte ens en blomma. 1888 brann hela Sundsvall ned, det minns jag också. När barn på andra skolor lekte "indian och cowboy" eller "tjuv och polis" lekte vi "Imander och Ursut" eftersom Martin Imander och Ioan Ursut just rymt från Kumlaanstalten. Jag minns att jag "sköt" en i klassen en gång. Patrik Viktorsson. Patrik tyckte om traktorer och ibland gick han runt i klassen och gjorde traktorljud med läpparna. Lite som när andra barn gör pruttljud. Han var den enda i klassen som hade en dator. Det var ganska ovanligt på 80-talet. Jag undrar lite vad som blev av honom.